Tursidan

Skidor - I Fäders spår för framtids segrar

Innehåll

Alla bilder på sidan är tagna eller framställda av T. Edeskär om inget annat anges. Innehållet är upphovsrättsskyddat.

För bildbehandling, html-kod etc används enbart program med öppen källkod. Gratis och funktionellt.

Skidor

Både träning och nöje

Skidor är kul i de flesta former. Jag åker mest längd, ett par gånger i veckan vintertid, men några dagar telemark och en del turåkning blir det också. Mer om längdåkning finns under "träning" i länkregistret till höger.

Här är det skidor som gäller

På tur med skidor

Utan skidor blir livet begränsat i Luleå. Snön skapar möjligheter att färdas som man inte annars har under barmarkstiden. Skärgården blir lätttillgänglig och myrarna blir fantastiska färdvägar.

Livet i en solgrop i Luleå skärgård - även för hundar!

Åka skidor kan man göra på många sätt. Liksom allt annat idag så blir även skidåkningen mer och mer specialiserad. Här följer en introduktion på olika sätt att ta sig till en solgrop.

Skejt

Räknat i flest antal gånger och flest antal mil så turar jag mest med skejtskidor. Säsongen drar igång i januari om man har tur med skoterspåren och räcker oftast april ut med säsongsavslutning på landkallarna här i Luleå. Tjusningen med skejting på tur är räckvidden och hastigheten. Som längst har jag kört ca 13 mil på en dag men under 5 mil är att föredra om man ska njuta lite också. Med lite skejtteknik i botten, några mil träning i kroppen och ett lugnt tempo så kommer man mycket långt!

Skejtutrustningen är densamma som vid träning. Ett par skidor som man inte är alltför noga med är att föredra om man som jag vill ha full frihet att åka överallt där det är möjligt. Skulle jag önska en materialutveckling så skulle det första vara en lite större variant på truga till racingstavarna och sedan en viktlös stålkant till skidorna.

Skejting kräver förstås ett underlag som bär. Roligast är att åka på skaren men då får man ett normalår vänta ända till mars i Luleå. Skoterspåren är alternativet till skarsnön. Nackdelen är att man blir lite begränsad vart man kan åka men skoteråkarna i mitt område är mycket aktiva och håller skoterlederna och angränsande områden skejtbara. Att skejta i skoterspåren är bra för balansen och det har man ju nytta av även i skidspåren. På vårkanten kommer man till slut till att det inte bär längre (vanligt i fjällen) eller att det bara finns hårda isytor att tillgå (på kusten). För att få bärande snö får man då gå upp lite tidigare på morgonen och tvärtemot vänta en bit ut på dagen för att få fäste i isytan när solen mjukat upp isen.

Isytor kan förstås utnyttjas för skridskoåkning. Åkbara hittar man nästan hela säsongen om man letar ordentligt. Ett par skridskor med skejtbindnignar tar lite plats men ökar förstås vikten en del. Den övriga säkerhetsutrustningen kan samordnas med den vanliga turpacknignen. Stavarna är odugliga som pik så antingen så får man vara säker på att isen håller, tex i kanten av isvägarna, eller ta med en riktigt pik. Jag har tatt med mig min dubbelpik men ska konstruera en egen teleskoppik i vinter.

Skejtbindningar på skridskorna öppnar möjligheten att utnyttja isytor när man skejtar,

För att det ska bli njutbart att skejta så krävs en lätt packning med förstärkninsplagg, sittunderlag, solglasögon, kanske lite solskyddskräm, och gott fika. Ibland kan det vara bra med isdubbar också (se "Säkerhet" längre ner). Det ställs inga större krav på ryggsäcken annat än att ett avbärarbälte och en bröstrem håller den på plats. När jag skejtade Abisko-Nikkaloukta hade jag min vanliga toppmatade 30 l standardryggsäck och inte någon häftig specialsäck.

Rast i solen på skejttur i Luleås fantastiska skärgård. Kan det bli bättre?

Turskidor

Turskidorna använder jag faktiskt minst av alla mina par skidor. Det är bara i princip i fjällen de används. Jag tycker att de är för tunga och fungerar allt för dåligt (både fäste och bärighet) i lössnö. Att de har stålkanter gör också att jag undviker dem när jag åker med hund. Jag tycker att turskidorna är en halvdålig kompromiss som gör sig bäst i ett ganska smalt användningsområde: Hårt packad snö, med packning, för distanser under 25 km/d och utan hund (stålkanterna!).

Mina turskidor har NN75 bindning, dvs den gamla hederliga Rottefellabindningen. Idag hade jag valt en modern BC-bindning istället. Det är helt enkelt roligare att åka skidor med en sådan. Jag har hört argument om att det skulle vara bättre att åka utför med NN75 bindning. De flesta som har åkt utför med turskidor och full packning brukar nöja sig med att komma ner helskinnade än att göra det just genom telemarkssvängar efter att ha trynat några gånger. Jag har ännu inte sett en BC-bindning gå sönder (fast jag är övertygad om att det har hänt) men har varit med när sulor knäckts i NN75-bindningar och när vid kablar gått av.

I den eviga diskussionen om vallningsfria eller inte är jag neutral. Jag vallar mina skidor och tycker sällan att det är något problem. Idag finns det lättare sätt att valla än med burk och klister i form av tejp och sprej. Stighudar är ett måste om man ska trampa brant i fjällen och är smart om man har klisterföre på låg höjd och burkföre högre upp. Ta stighudarna första biten och åk sedan på vallade skidor som glider utan att behöva valla om. Jag har både korta stighudar (kicker skins) och vanliga hellånga stighudar till turskidorna. Jag tycker att de korta stighudarna som man fäster enbart under fästzonen fungerar alldeles utmärkt och har inte haft problem med att de släpper. Börjar stighudar släppa så klistra om dem omedelbart. De blir snabbt bara sämre och sämre och det är ju inte kul.

Korta stighudar "Kicker skins".

Träskidor

Än är inte träskidan död. Den är oöverträffad när det är lös snö och fungerar alltid att ta sig fram med om den är välskött. Glidet är sämre jämfört med plaststbelag men de är heller inte bakhala på samma sätt. Mina skidor är av typen skogsskidor, dvs långa (7½ fot) och ganska breda. Jag har en stövelbindning och använder vinterstövlar till skidorna. Fungerar utmärkt till toppfågeljakt, ugglespaning och annan skidåkning tidigt på säsongen eller i skogen.

Drag med hund

Dragvillighet hos en hund beror inte enbart på rasen. Hundar är individer också. Min hund drar en kort stund och tappar sedan intresset- tyvärr. När hunden väl drar så är det riktigt roligt. En bra sele som passar, expanderlina och midjebälte är den utrustning som behövs. Vi har renar även på kusten så det kan vara bra att ha möjlighet att koppla in hunden även om den annars får springa lös när jag skidar. Jag tycker att stålkanter och hundkörning inte hör ihop. Går det fort och hunden stannar, tex i en nedförsbacke så lever hunden farligt om du är ett par meter bakom och har stålkanter. Tänk på att om olyckan är framme så kan det vara långt till veterinär och det är du som ska få dit hunden!

Säkerhet

Jag har gått igenom isen en gång med skejtingskidor, kontrollremmar och hund inkopplad i dragsele. Som tur var åkte inte hunden i. Det är betydligt krångligare att ta sig upp ur en vak med skidor och stavar (som sitter fast i händerna) jämfört med att ta sig upp med enbart långfärdsskridskor på fötterna. För att komma upp var jag först tvungen att ta av mig stavarna, böja mig ner i vattnet och ta loss skidorna och till sist ta mig upp. Jag hade tur som bottnade där jag gick igenom men det hade varit knepigt om det skett på djupt vatten. Försiktighet, isdubbar, kastlina och en visselpipa kan vara bra att ha med sig om man är misstänksam mot isen.

Laviner återkommer jag till.

Utför med skidor

Telemark

Sedan i början av 1990-talet lade jag mina slalomskidor på hyllan och började åka telemark istället. Det har hänt en del sedan dess. Det som lockar med telemark är att backarna blir mer spännande, det går att gå på topptur med den utrustning du har och bekvämare pjäxor. Nackdelen är priset på prylarna. Konstigt nog kostar telemarksutrustning mer än slalom. Jag hänger inte med i utvecklingen utan har nöju mig med att skruva på telisbindningar med plattor på ett par mjuka slalomskidor och hyr då och då det senaste.

Topptur

Topptur är en fantastisk mix av turåkning och utförsåkning. Att ägna ganska många timmar på att ta sig uppåt ger en tid att njuta och upptäcka fjället. Utförsåkningen ner blir mer värdefull när man knatat upp. Det var för att gå på topptur som jag började med telis. Idag har randonnée hunnit ikapp i Norden så vi är väl en krympande skara telisåkare.

Norrbottensfjällen inklusive Narvik hör till hemmaområdet för topptur. En bra guide har Frilufts inom STIL på sin hemsida.

Kåbdalis

Kåbdalis är en liten skidanläggning som mest är känd bland folk häruppe. Här finns något för alla. Byn ligger mellan Älvsbyn och Jokkmokk, ca 17 mil från Luleå, och lämpar sig väl för dagsutflykt eller en skidhelg.

Solpaus i Kåbdalis. Foto I. Jantzer.

Underhåll din skidutrustning

Valla

Hur man vallar beror på erfarenhet och tro. Man lär sig av sina misstag. Glidvalla behöver man inte bry sig om på plastbelag alls i tursammanhang.

Till skejtskidorna använder jag bara tre olika paraffiner: Kallare än -10, -7 till +1 och +1 till +10. För att hålla nere kostnaden så kör jag med bulkvalla (1 kg förpackning). Den vallan räcker i ett par år till både löparskidorna och telisskidorna.

Turskidorna behöver fästvalla. Jag nallar i mitt träningsförråd till turåkningen. 3 burkar och universalklister räcker egentligen för turåkning. Vet jag att det är nollföre på gång så åker kanske en eller två specialburkar ner i packningen också.

Mina träskidor har sk rödsula och behandlas med linolja en gång per år. Annars är et tjära som gäller för träskidor. Den penslas på och värms in. Överskottet torkas bort. Bäst är att göra det på våren. Då kan man pensla skidorna med tjära undertill och ställa dem med undersidan mot solen mot en solvägg så löser sig invärmningen av sig själv.

Klistra om stighudar

Klistra om stighudar är lätt och tar en kväll plus torktid. Skydda den håriga sidan med maskeringstejp. Rengör först stighudarna genom att ta bort det gamla klistret. Klipp till remsor av papperskassar och lägg dem på det gamla klistret, värm med ett strykjärn på medelvärme (helst med vallastrykjärnet) och dra bort det gamla klistret som fastnat i remsorna. Upprepa tills ytan är ren. Lägg ut stighudarna på en oöm yta och pensla på nytt klister. Låt torka (kolla förpackningen). Upprepa ca 3 gånger. Låt torka över natten och vik sedan ihop dem med klisterytorna mot varandra som vanligt. Klart värt besväret.

Copyright © T. Edeskär 2006. Materialet för inte användas för annat än privat bruk utan upphovsrätttsinnehavarens tillåtelse.